— 264 —
Och genom rummet hördes ljudet af urets enformiga knäppande.
Dörren till matsalen gick upp, och flickan anmälde, att bordet var serveradt.
Fröken Amélie stod med prostinnan i matsalen. Hon tog de främmande herrarna i hand och neg.
Prosten klappade henne liksom föregående dag på håret.
»Du kom inte till kyrkan i dag,» sade han.
»Nej,» sade Amélie. »Jag var så ledsen, men jag ville inte komma sent och störa församlingen.»
»Det var rätt, mitt barn,» sade prosten.
»Pappa tycker inte om, att man kommer in, sedan gudstjänsten börjat,» sade prostinnan.
Efter middagen kom kaffet, aldeles som dagen förut. Prosten försvann på en timma och lämnade gästerna ensamma med fruntimren.
Efter kaffet skulle gästerna resa.
»Välkommen tillbaka till vårt kära, tysta Sollösa,» sade prosten, när han tog Ernst i hand till farväl.
Vagnen rullade i den mjuka sanden ut genom de svarta grindarna till det gröna rutstaketet, och när den svängde upp på landsvägen, togo de båda herrarna än en gång af sig hattarna för prosten, prostinnan och fröken Amélie, som stodo och nickade ute på trappan. Hundarna sågo upp efter vagnen, men skälde icke.
