— 265 —
Adjunkten och Ernst sutto en stund tysta. Deras tankar sysslade hvar på sitt sätt med det de upplefvat och sett.
Slutligen sade adjunkten, och hans röst lät vemodig:
»Det blir alt ensamt för dig därute.»
Det flög ett leende öfver sonens läppar, som fadern inte förstod.
»Det är kanske just det, jag behöfver,» sade han.
Det låg något så på en gång skyggt och bittert i hans röst, att adjunkten blef uppmärksam. Han kände sonen öfver hufvud ganska litet, under hans uppväxtår hade han aldrig haft tid att sysselsätta sig med honom, och i allmänhet tyckte adjunkten om att göra alting så enkelt för sig som möjligt. Men denna gång trängde sig den tanken på honom med oemotståndlig makt, att här var något i olag, något, som en far borde ha del af. Och med en bekymrad min såg han på sin son och frågade:
»Hur är det med dig? Du har sett så dyster ut, sedan du kom hem. Har du något på ditt samvete?»
Ernst kunde ej låta bli att le. Fadern trodde uppenbarligen att han hade något att ångra, att han gjort skulder, haft lättsinniga förbindelser eller något i den stilen. Han, som lefvat ett nästan asketiskt ungdomslif! Misstanken föreföll honom så oändligen komisk. Om det gält hans lif, skulle det varit honom omöjligt att nu tala
