— 266 —
rent ut, och han svarade därför endast med samma leende, som han ej kunde undertrycka:
»Ingenting, så som pappa tror, det försäkrar jag.»
»Gud ske lof,» tänkte adjunkten.
»Man kan ha nog ändå,» tillade Ernst hårdt.
Det kom så plötsligt, att han ej hann tänka på orden, innan de undsluppit honom. En brännande rodnad göt sig öfver hans panna och kinder, och han såg ut åt den andra sidan af vagnen.
Adjunkten blef betänksam, och en dunkel aning bemäktigade sig honom. Men samtidigt sade han sig själf, att om det var något sådant, om sonen verkligen var missnöjd med den bana, han valt, då vore det bäst, om ingenting blefve sagdt. Ty ett uttaladt ord här vore farligt. Han kände sonens ömtåliga lynne, och han förstod, att ett enda försök att inverka på sonens samvete skulle gifva honom den energi, som behöfdes för att framkalla en katastrof. Och denna katastrof ville adjunkten icke ens tänka sig som möjlig.
Därför var det bäst, att intet ord yttrades dem emellan, att Ernst fick afgöra denna sak med gud och sig själf. Och adjunkten teg till följd af den föräldrarnas egoism, som gör, att de aldrig vilja lida med sina barn eller för deras skull.
De gamla bruna hästarna lunkade varligt fram genom den höga skogen, där kvällsolen
