— 267 —
föll snedt in och lyste mellan de våtglänsande barren. Genom skogen hördes på afstånd det enformiga bruset af en fors.
Ernst försjönk i tankar. Inom honom arbetade känslor och intryck, som voro honom aldeles nya. Det var icke hans gamla drömmar eller strider. Det var icke den lilla kampen mellan prest eller icke prest. Det var icke hans försmådda kärlek, som talade inom honom. Det var intet af alt detta.
Resan ut till landet, den korta promenaden till kyrkan, landtluften, solljuset, vårkraften i brusande vattendrag och svällande knoppar — alt detta fylde honom med en känsla, hvilken var honom lika ny som obegriplig. Om någon hade frågat honom, hvad han tänkte eller kände, skulle han icke ha kunnat gifva något svar als. Men han var upprörd, utan att veta hvarför, sjuk till sinnet, utan att veta hvaraf, sorgsen, utan att känna någon orsak. Det var hela hans förkväfda ungdomslif, alla kufvade tankar, önskningar och begär, som gjorde uppror inom honom, och orden undsluppo honom utan sammanhang och mening, tyckte han själf. Men han skulle icke ha kunnat undertrycka ett enda, och så ensam hade han lefvat, så kufvad och undertryckt hade hvarje egen tanke och vilja altid varit hos honom, att han icke ens kände de behof, som fylde hans egen själ. Hans egen stämma ljöd honom främmande, när den talade ut den sorg, som var frukten af hela hans lif.
