— 271 —
godt igen, att liksom i ett ögonblick bygga upp, hvad som endast kan byggas under långa år, om bygnaden skall bli säker och varaktig.
Han lade handen på sonens knä, och med darrande röst frågade han:
»Hvad felas dig? Dölj ingenting för mig.»
Ernst såg upp. Han andades kort och flämtande som efter en stor ansträngning. Och han såg ut, som om han tänkt sitta frånvarande som vanligt, omedveten om det häftiga utbrott, hvilket nu icke längre kunde göras ogjordt.
»Dölj ingenting för mig,» upprepade adjunkten.
Ernst lade sin hand på faderns och hans blick var bedjande.
»Förlåt mig,» sade han. »Jag är visst trött. Det var illa af mig att tala, som jag gjort.»
Den tanke, som nyss trängt sig på adjunkten, kom tillbaka. Och nu kom den igen med sådan kraft, att alla egoistiska betänkligheter veko. Och med en plötslig ansträngning sade han:
»Är det ditt val af lefnadsbana, som plågar dig?»
Ernst teg ett ögonblick, men han såg bort. Adjunkten ångrade redan sin fråga. Han kände, att han gissat rätt, och den pinande tanken på framtiden grep honom. Han tänkte på sonens stälning, på sin stälning, på hvad folk skulle säga, hvad hans hustru skulle säga. Och med
