— 272 —
en förlamande känsla flög den tanken igenom hans hufvud:
»Pängar! Utgifter! Nya lån! Nya bekymmer!»
Och han väntade andlöst på sonens svar.
Ernst satt stum. Nu var stunden inne. Nu skulle det sägas. Nu kunde han säga det. Och i fantasin kände han sig så lätt, som om det redan vore sagdt.
Men så kommo hans tankar in i sin vanliga cirkelgång, och med en oerhörd kraftansträngning beherskade han sig, såg fadern in i ögonen och svarade utan att darra på målet:
»Pappa bedrar sig. Jag har valt mitt kall af fri vilja.»
Adjunkten kände på sig att sonen ljög. Men han vågade icke förnya frågan, af fruktan att framkalla ett annat svar. Han hade gjort nog för att lätta sitt samvete, och en lättnadens suck undslapp honom, i det han drog tillbaka sin hand undan sonens.
»Gud ske lof,» sade han sakta.
Vagnen rullade vidare. Och de båda männen sutto länge tysta, hvar och en sysselsatt med sina tankar. Ernst förde med en honom egen rörelse ofta handen upp till sitt ansigte och drog i sitt mjuka skägg.
Adjunkten såg det och för att med ett skämt bryta den pinsamma tystnaden sade han:
»Snart har du inte något skägg att dra i.»
