Den här sidan har korrekturlästs

18.

Prestvigningen var nu bestämd att äga rum i början af juni. Ernst Hallin, Pastor Simonson och ännu ett par andra skulle samtidigt vigas till ämbetet, och omedelbart därefter skulle Ernst resa ut till sitt nya hem, prostgården i Sollösa.

Ernst Hallin gick bara och längtade efter, att alt skulle vara öfver. Han hade fattat sitt beslut, och han visste, att ingenting kunde förändra detsamma. Nu gälde det bara att hålla tvifvel och tvekan borta, så att han kunde känna sig lugn, till dess att han blef ensam med sig själf. Ensamheten skulle bota honom, det kände han, göra honom mindre ömtålig och mera stark samt framför alt lära honom att med ödmjuk förnöjsamhet böja sig under det kors, Herren gifvit honom att bära. Ty han