— 276 —
Däremot hade han på sista tiden börjat att känna sig alt mera dragen till Simonson.
Simonson var så klar med alting, så klar och så färdig. Han hade svar på alla frågor, bevis emot alla tvifvel. Hans lynne var jämt, och Ernst kände sig altid lugnare efter ett samtal med honom. När Ernst hade fått sitta en eftermiddag och betrakta denna säkra min, hvilken var så viss om, att alt i världen var, som det borde, och lyssna till denna skarpa stämma, hvilken liksom söndersmulade alla upproriska tankar och lät honom få en klar blick öfver hela det ordnade samhälle, hvilket sedan årtusenden tillbaka växt upp på kristendomens grund, då kände Ernst riktigt tydligt, på hvilka farliga afvägar han varit, och han gick hem, glad och stärkt, full af tacksamhet mot gud, som räddat honom ur hans egna tankars falska irrgångar. Det låg så mycken ödmjukhet i all hans svaghet, att pastor Simonson understundom kände sig brydd och var nära att stappla på målet, när han talade om det kristliga sinne, som lider alt och fördrager alt.
Fru Hallin gladde sig åt sonens förändring. Och hon gladde sig däråt icke blott af religiösa skäl, utan äfven af andra. Från början hade det varit hon, som dragit adjunkten till det slags religiösa tänkesätt, som han nu kallade för sitt. Ty han var en svag man, som behöfde ledas. Och den lilla energiska fru Hallin hade ledt honom, så som hon sedan ledt och utvecklat sonen.
