— 279 —
drägten. Ty i denna familj, där hvarje särskild medlem lefvat sitt särskilda lif, utan att bekymra sig om de andra, var man vid högtidliga tillfällen så mycket mera mån om att vara finkänslig och granlaga.
Det låg en gemensam förbittring mot fadern och jäste hos de tre syskonen. Alla visste det, men ingen sade något.
Gustaf var den förste, som bröt tystnaden. Han lutade sig tillbaka i stolen och lade benen i kors.
»Om ett år ska jag väl vara student, så att man får komma härifrån,» sade han.
Ernst såg förebrående på brodern.
»Så får du väl inte säga,» sade han.
Selma såg ned och blef blodröd. Hon plågades till den grad af bristen på sympati mellan föräldrarna och syskonen, och hon ville så ogärna lägga bränsle på elden. Men nu kunde hon inte låta bli det.
»Låt Gustaf säga, hvad han vill,» sade hon. »Han är inte något barn längre. Och skall han tiga inför föräldrarna och tiga inför oss, för hvem skall han då tala?»
»I förhållande till sina föräldrar är man väl altid barn?» sade den unge pastorn.
Selma skakade på hufvudet som åt en gammal utanlexa, hvilken hon tröttnat att höra upprepas. Hon stack bägge händerna i det tjocka, blonda håret och slog sedan ihop dem med en min af förakt.
