— 282 —
och mamma grät, och så gaf jag efter och stannade.»
»Men hvarför ville de icke?»
Alt detta var Ernst så nytt.
»Hvarför?» upprepade Selma. »Kära Ernst hvad du ser litet. Jo, ty världen är ond, och världen tar bort min tro. Och därför ska man stängas inne, till dess att man blir så slö, att man tror hvad som hälst. Det är taktiken. Och den hjälper ibland. Men det händer, att en och annan kan hålla sig uppe ändå. Fast gud vet, hur länge det kan räcka. Det är vår tids familjetyranni, och det är mera lågsinnadt, simpelt och småaktigt än någonsin det gamla, som litade på handkraften.»
Hennes ögon glänste, och hon satte sig hårdt ned i en stol.
»Det är riktigt godt att en gång få sjunga ut,» sade hon.
»Ja, men det tjänar så litet till,» sade Gustaf.
»Vi få väl se,» svarade systern.
Ernst reste sig och gick upp till sitt och faderns rum. På alt detta hade han ingenting att svara. Men han förstod, att det var något gemensamt mellan honom och syskonen, en gemensam brist, som de kände klarare än han, men som de ledo af alla.
När han kom i trappan, mötte han modern, som kom ifrån faderns rum. De gingo förbi hvarandra utan att säga ett ord. Men när fru Hallin kom tillbaka in i förmaket, kastade hon
