— 285 —
syster — ensam i en liten undangömd småstad, där tankarna flyga lågt, och där människornas själar så lätt stanna i växten, hade denna unga kvinna kommit till en annan utveckling än den, hvilken i hennes krets var den vanliga. Hon lefde bland människor, för hvilka den tro, som i den stora världen så ofta är konventionel eller en öfvervunnen ståndpunkt, hvilken man endast för den goda tonens skull icke öppet vill öfvergifva — ännu är en makt, som beherskar lifvet. När hon då öfvergaf denna tro, blef hon hvarken lillgammal eller förmäten, men hon behöfde en ny tro, som ersatte den gamlas plats, och hon fann den i en uppriktig sanningsfordran, som hon med gladt mod sökte att efterlefva, och hon trodde, att denna fordran måste finnas hos alla hederliga människor af hvilken tro som hälst.
Och så hade hon sett, att människor kunna lefva denna sanningsfordran förutan, ja, att de rent af kunna göra alt för att förkväfva den med våld. Och hon hade sett detta hos honom, hos Ernst. Det var den första alvarliga stöt, som hon fått i sin tro på människorna, och i dagar och nätter hade hon grubblat däröfver.
Hon beherskade sig och torkade tårarna ur sina ögon. Och i det hon såg på honom, som om lif och död berodde på svaret, frågade hon: »Är er tro fast nu, när ni skall prestvigas?»
Ernst erfor den känsla af ytterligt obehag, som hvarje människa erfar, när hon plötsligt ser sig ur stånd att göra undanflykter i fråga om
