— 292 —
skiftande tankar att samlas i guds heliga hus, lägga bort, innan de trädde därin, alla fåfängliga tankar på världen, och hvad världens var, glömma åtskilnaden mellan fattiga och rika, höga och låga, rättfärdiga och orättfärdiga och träda in under de svala, himmelssträfvande hvalfven, där solen i långa, färgade strimmor genom de götiska fönstren kastade ett fantastiskt ljus öfver de höga pelarraderna och de små människorna, att träda in där som en stor familj af bröder och systrar, hvilka ett par korta timmar i veckan gemensamt skulle böja knä och känna sig som likar inför gud, som är allas vår fader.
Men mellan de fina kläderna och deras bärare såg man de svarta hucklena och de höga, gammaldags hattarna från fattigkvarteret. De sökte sig väg för sig själfva, de hälsade ödmjukt på sina bättre bröder i Herran, och de togo själfmant plats i de bortre bänkarna längst bak i kyrkan eller i sidoskeppen, de bänkar, som stodo öppna för de fattiga, och där ingen ville köpa sig bänkplats och bänknyckel, icke ens för att få sitta i fred för grofva kläder och grof lukt.
Medan klockorna ringde samman högt öfver mängdens hufvuden, och deras ljud buros vida omkring i den klara, blåa sommarluften.
Biskopen själf stod för altaret. Det var en sällsynthet i Gammelby, en sällsynthet, som lockat många i kyrkan. Ty biskopen messade utmärkt, och det var en lust att höra hans mäktiga stämma sjunga de gamla koraltakterna, så att
