— 298 —
Ernst såg och såg. Han visste ej, hvad han tänkte, visste ej, hvad han önskade. Han såg bara den väldiga dömen, som hvälfde sig omkring honom, och den badade i ett haf af rägnbågslikt skimrande solstrålar.
Då såg han plötsligt, liksom om en hel knippe solstrålar brutit sig väg genom det öfversta hvalfvet. Han tänkte med detsamma, att det var en fantasi. Men fantasin hade makt med honom, och han såg det lika fullt. Strålarna gnistrade fram genom det tusenåriga dunklet, gnistrade med en glans, som kom det dunkla hvalfvet däruppe att lysa med mångdubbelt starkare ljus än hela den öfriga kyrkan. Glansen mattades, till dess att den blef lika med det öfriga solljuset, och då såg Ernst tydligt, att hvalfvet däruppe hade brustit, så att klara dagern lyste in genom domkyrkans skumma hvalf.
Och medan han ännu undrade öfver, hvad han sett, såg han, hur rämnan vidgades, och ljuset däruppe blef alt vidare och vidare. Men han förskräcktes icke. Han fruktade icke att blifva sönderkrossad af fallande stenar. Ty de föllo icke ner, de liksom smälte undan bit efter bit för solens omdanande kraft. Han kände sig lugn och glad, och han tyckte, att han aldrig förr vetat, hvad det ville säga att andas.
Genom ett sällsamt språng i tankegången kom han med ens att tänka på, hvad biskopen skulle säga, när han kom och fick se, att hans kyrka var förstörd. Ty ingen människa kunde
