— 299 —
ju vara därinne, när taket var borta, och rägnet när som hälst kunde plaska in och dränka helgedomen i vatten.
Men han fick aldrig veta, hvad biskopen skulle ha sagt. Han hörde ett dån, som om jorden själf hade rämnat, och när han såg sig omkring, voro väggarna borta, framför honom sjönk altaret med Kristus och nattvardskalken ned i jorden, under hans fötter spirade blommor och gräs, som om stenplattorna aldrig hade funnits till, kring hans kinder fläktade fria vindar, och i luften hörde han de lekande solstrålarnas sång:
Det är fullkomnadt. Årtusendens arbete är fullkomnadt. Lifvet drager in och eröfrar världen. Solen har segrat.
Han drog en djup suck och väcktes ur sina tankar, vid att någon knuffade honom på armen.
Det var Simonson, som med ogenomträngligt alvarsam min gjorde honom uppmärksam på, att notarien trädt fram för att förestafva trons artiklar.
Ernst Hallin upprepade orden, så som de lades honom i munnen.
»Jag tror på gud fader allsmäktig...»
»Jag tror på Jesum Kristum...»
»Jag tror på den heliga anda...»
Han var blek af själsrörelse, och en kall svett betäckte alla hans lemmar. »Solen har segrat,» ljöd det inom honom. Hvad var det
