— 302 —
Gustaf kände icke sin bror, icke en enda af de tankar, som sysselsatt brodern, hade han reda på, och dock dömde han honom med ungdomens snabbhet, så som om han följt honom steg för steg. Hans instinkt sade honom, att här var något på sned, och han hade en känsla, som om han sagt brodern farväl för lifvet.
Hans vanligen så sorglösa ansigte bar ett smärtsamt uttryck. Näsborrarna rörde sig häftigt, och det var med möda, han kunde hålla tårarna tillbaka.
När alt var slut, banade han sig häftigt väg genom folkmassan och gick direkt hem, utan att hälsa på någon af de många bekanta, som han såg bland åskådarna.
Därute sken solen varmt, klockorna klingade lustigt från tornet till tecken, att ceremonien var slut, och skaror af människor strömmade fram under de nylöfvade almarna. De pratade muntert, och alla hade brådtom. Ty i dag hade det räckt länge i kyrkan, och hemma väntade middagen precis kl. 2.
Men Gustaf gick utan att se sig till höger eller venster direkt hem till sig och upp på sitt rum. Det var ett litet vindsrum, knappt större än en skrubb med plats för en säng, en byrå, ett bord, en bokhylla och två stolar. Ett handfat stod på en stol nere vid dörren.
Det var ett litet rum, men det var hans eget, och här visste han, att han fick vara i fred. Han satte sig eftertänksamt i fönstret och såg
