— 303 —
ut öfver en liten trädgård, som låg rätt under hans fönster.
Han kände sig så underlig till mods och så ensam. Det var första gången, han kommit att misstänka någon af dem, som stodo honom nära, för en dålig handling, en af dessa stygga handlingar, som bränna sitt märke på hela lifvet. Det brände och slet i honom själf med ungdomens känslighet och ungdomens oförsonlighet. Och med tankarna på brodern blandade sig oroliga tankar på hans eget lif, som en gång skulle föra honom in på en väg, från hvilken han ej längre kunde vända tillbaka.
Så satt han, till dess att han blef kallad ned till middagen.
Det låg en högtidlig stämning öfver hela familjen. Tanken på, att Ernst snart skulle resa, blandade sig med intryckena från prestvigningen, och det var just ingen, som sade något. Alla sutto försänkta i sina egna, stilla tankar. Och det fans en rörelse hos dem alla, som ingen skulle ha kunnat uttrycka på annat sätt än genom tårar, för somliga glädjetårar, för andra tårar af helt annat slag. Men tårar passade icke på denna högtidliga dag. Och därför teg man, för att icke framkalla dem.
Eftermiddagen gick lugnt och stilla förbi. Hvar och en hade på sitt sätt under dagens lopp känt sig uppskakad, och därför följde hvilan såsom en naturlig sak.