— 310 —
älskat, utan att hafva burit på mina armar ett barn, som jag kan kalla mitt. Men skall jag det, så vill jag åtminstone ha fått lära mig att arbeta, att lefva mitt eget lif, att blifva så bra och så duglig, som jag kan drifva det till. Det blir illa nog ändå. Men här blir jag en dålig människa, om jag stannar.»
Modern såg förvånad på henne. Hon blygdes rent af, öfver att hennes dotter kunde yttra sådana önskningar, och Selma lämnade hastigt rummet, innan fru Hallin hunnit att finna ett ord till svar.
Men på hösten flyttade Selma till Stockholm, och i hemmet lämnade hon kvar den bittra känslan, att dottern icke kunnat trifvas där.
Nu var Gustaf ensam hemma. Men på våren tog han studentexamen, och sedan skulle också han bort. Han hade öfverraskat de sina med förklaringen, att han ville gå igenom en landtbruksskola, och med en suck gaf adjunkten sitt bifall. Han var på ett sätt glad öfver detta. Ty det var billigare, än om sonen skulle legat vid akademien. Men det grämde honom ändå, att hans son skulle bli en tarflig landtbrukare.
»Blir han en bra karl, så gör ju ändå rästen detsamma,» brukade han säga, när ämnet kom på tal.
Men fru Hallin visste, att denna son hade hon förlorat liksom dottern. Och hon kände altmer, hur åren började tynga henne, åren och ensamheten.
