— 38 —
Och i dag låg honom kappan och de femtio kronorna i tankarna.
Far och mor och dotter stodo nu omkring bordet med hopknäppta händer.
»Jag tror inte, det är värdt att vänta på Gustaf,» sade fru Hallin.
Adjunkten gjorde en otålig rörelse med axlarna, lade hufvudet på sned som en martyr, suckade och slog i hop händerna till tecken, att man skulle läsa till bords. Alla stodo en stund med nedböjda hufvud och satte sig sedan.
Det var ett litet rundt bord. Adjunkten satt midt emot sin fru, och emellan dem voro deras båda barn placerade, så att det hela bildade en liten fyrkant. Bordduken var ej aldeles hvit, midt på bordet stod ett gammalt bordställ af svart trä med ett saltkar på hvardera sidan. Framför hvarje kuvert stod ett dricksglas, — alla glasen voro mycket små — midt emot modern stod dessutom en karafin vatten, midt emot adjunkten en halfbutelj öl samt en bränvinskaraff.
Adjunkten slog i en sup åt sig, åt en skifva mjukt bröd utan smör, tömde glaset och tog sedan för sig af köttbullarna, som pigan bjöd omkring.
Då gick dörren upp, och Gustaf inträdde. Han lade båda händerna på stolskarmen, bockade sig med en knyck, drog tillbaka stolen och satte sig, i det han med en snabb vändning lade ser-
