— 40 —
och alt gräl vid bordet var henne dessutom en vederstygglighet. Men hon kunde inte hjälpa det. Hon hade så svårt för att hålla sig alvarsam, och hon brast i skratt. Modern försökte förgäfves att med ett par lugnande ord afvärja stormen. Adjunkten var ond, och han erfor det behof att nedstämma andra med sitt dåliga humör, som är egendomligt för människor, hvilka pinas af dagliga små motgångar.
»Ja, jag kan inte hjälpa det,» utbrast han, »men på mig kan det åtminstone inte annat än göra ett pinsamt intryck, när mina barn visa mig uppenbar vanvördnad. Att Selma understödjer sin bror, när han uppför sig illa, hade jag visserligen inte väntat mig, men att Gustaf hugger för sig oskäligt, det är åtminstone inte något nytt.»
Gustaf satt och såg ned för att dölja sitt ansigtsuttryck, och han mumlade något, som han emellertid inte sade högt. Ty han ville inte bråka mer. Men för sig själf undrade han, om han fått ovett, för att han ratat köttbullarna, eller därför att han ätit för många. Och han lofvade sig själf, att när nästa rätt kom, skulle han förtära den med en lagom afpassad måttlighet, som skulle skära adjunkten i själen.
Emellertid drog adjunkten upp korken ur ölbuteljen och hälde i ett glas åt sig. Sedan lemnade han rästen att delas mellan Selma och Gustaf. Denna sparsamhet var en sak, som Gustaf djupt föraktade, och han tömde vanligt-
