— 42 —
Emellertid blef samtalet almänt och lifligt. Frågan om, hvar han skulle bo, dryftades ifrigt. Fadern höll på, att han skulle bo i förmaket. Modern förklarade bestämdt, att han måste bo i faderns rum, och däri instämde syskonen. Tänk, när han skulle förbereda sig till profpredikan och dylikt. Han kunde ju få arbeta i fred hela eftermiddagarna, när adjunkten var i skolan.
Under samtalet hade en fredligare sinnesstämning inträdt. Adjunkten gaf vika i fråga om rummet och nöjde sig med att än en gång uttala en farhåga för, att det skulle bli för besvärligt. Fru Hallin yrkade ifrigt på, att hvar och en skulle sträfva att göra undan sina arbeten, så att man kunde vara ledig litet, när Ernst kom hem. Hon skulle göra storbak och brygga julöl för andra gången. Det var så synd om Ernst. Han hade minsann inte fått något julöl i Upsala, inte. Selma förklarade, att hon skulle skynda sig hela veckan med sina temaböcker för att vara ledig. Gustaf satt tyst och såg förnärmad ut. Endast när han fick höra talas om julölet, flög ett uttryck af belåtenhet öfver hans ansigte. Ty fans det julöl, så visste han åtminstone, att han inte behöfde snåla sig till rästerna af faderns ölbutelj.
Nu gick fru Hallin själf och tog bort talrikarna, och när hon kom in med den andra rätten, lyste Gustafs ögon på ett särskildt sätt. Han grep tag i skeden med en triumferande min, och han såg nästan kannibalisk ut. Ty
