— 46 —
och skåpen, som stodo mellan fönstren, visade, att kunskapens och lärdomens gudar förde spiran härinne.
Adjunkten gick fram till brasan och värmde händerna. Så stälde han sig att lyssna. De måtte väl aldrig börja att spela orgel däruppe. Ty då skulle salmen sjungas, och morgonbönen var slut. Och sedan skulle de komma in, den ena efter den andra, rektorn och lektorerna och de unga, ogifta lärarna, som aldrig kunde få i sitt hufvud, att en gammal gift karl kunde ha bekymmer. Pojkarna skulle springa ut och in efter kartor och fysikalisk eller anatomisk undervisningsmateriel. Han skulle inte kunna få träffa Bruhn förrän på rasten. Och då blef det så lätt något förhinder.
Dörren gick upp, och två unga lärare trädde in. Den ena var en liten energisk man med lysande, ljusblå ögon och ett skarpt drag omkring munnen. Han var vikarierande lektor i svenska och latinska språken. Den andre hette Ephraim Simonson. Han var också liten till växten. Det låg något af en roffågel i hans ansigte, ögonen voro små och snabba och rörde sig lifligt, som om han ständigt varit sysselsatt med att iakttaga. Där den beniga hakan slutade, hängde ett par aldeles linhvita polisonger ned, och omkring hela ansigtet låg en ram af tunt hår af aldeles samma färg som skägget. Näsan var krokig och smal samt böjde sig ned öfver ett par tunna läppar, hvilka, när han teg,
