— 51 —
och därefter taktfasta steg af de lägsta klassernas små fötter, steg, som i förstugan blefvo alt mera oregelbundna. En och annan munter pojkröst trängde in i lärarrummet, ett skratt, som gick i diskant, klingade genom trappuppgången och gaf eko. Det följdes af flere, åter af flere, och när slutligen de äldre gossarnas säkrare steg började höras, blandade med de smås, då öfvergick det alt mera till ett oredigt, förvirradt buller af röster, trampningar, skratt, skrik, trängsel, knuffningar, smällande i dörrarna. Det blef tystare, när skaran passerade lärarnas samlingsrum, men när den kommit förbi det farliga stället, tilltog bullret igen. Genom allt detta oväsen hördes teologie professorn uppifrån trappan, där han slog i räcket med käppen och ropade:
»Gå i ordning där nere, säger jag.»
Och under allt detta oväsen stod lektor Bruhn och skrattade invärtes med ett skrockande, sarkastiskt skratt, som om han velat säga, att nu ta de igen skadan efter bönen och salmsjungningen.
Men det märkte inte pastor Simonson. Han stod med ryggen vänd mot lektor Bruhnk och samtalade med ett par af de äldre lärarna, hvilka under tiden inkommit.
Klockan hade emellertid blifvit fem minuter öfver sju, och alla gjorde sig i ordning att gå in i sina klassrum. Teologie professorn kom fnysande af belåtenhet in i rummet. Han hade upp-