— 55 —
Jag skall gå hem efter dem, så kan du få dem på rasten.»
Och lektor Bruhn fortfor att skratta framför kakelugnen, medan han stampade med båda fötterna i golfvet och vred sig af bara godt lynne samt oupphörligt upprepade: »Det var en jäkla lustig karl. Femtio kronor. Hahaha! Det kommer sig af att vara gift. Ja, det gör det.» Han såg ut ungefär som en glad, dansande björn.
Adjunkten Hallin kände sig plötsligt som en helt annan människa. Han var glad, öfver att det hade gått så lätt och så bra. Han hade sina femtio kronor, och han var en fri man igen. Han skrattade och ruskade Bruhn vänskapligt i armen.
»Tack, kära bror,» sade han. »Men: hvarför skulle du vara så elak mot vår unga vän, pastorn, ijåns?»
Lektor Bruhn stannade plötsligt midt i sin förtjusning, och hans ansigte förvreds på ett helt annat sätt än förut. Ögonen fingo ett nästan grymt uttryck, och han slog i luften med högra handen, så att man fruktade armen skulle gå af uppe vid skulderbladet.
»Vän!» sade han. »Tror du, att jag räknar en sådan djäfla valp för vän? För fem år sedan var han min elev. Han dög inte till någonting, kunde ingenting och förstod ingenting. Nu har han legat i Upsala i dessa fem år och lyckats kneka sig fram till en usel dimm. Och så kommer han här och talar till mig, som om han
