— 64 —
doms dagar icke velat gå. Ty försakelsen öppnar vägen till himmelen.
Och åren ombildade dem och lärde dem lefva lifvet, sådant det kom, och sådant det var. Fru Hallin magrade efter barnsängarna, hennes panna fick rynkor, och ögonen hade icke samma glans som förr. Hon gick flitigt i kyrkan, isynnerhet när någon viss prest predikade, och hon läste dagligen i bibeln och i Thomas a Kempis.
Det föreföll henne, som om alt, hvilket hon hade att bära, kändes lättare, när hon fått fullt klart för sig, att detta måste så vara. Och när hushållspängarna icke ville räcka till, eller när hon kände sig nedtryckt och utpinad af att dag ut och dag in gå i köket, laga mat, städa i rummen och sedan på eftermiddagarna sitta med ett helt fång framför sig af kläder, som behöfde lappas, då hände det ofta, att hon lade bort arbetet och tog fram sin bibel med alla dess otaliga märken och förstrykningar. Och så läste hon ett par kapitel ur Davids salmer om, hur Herran icke öfvergifver den rättfärdiga, som hoppas på honom, och hur alla den rättfärdigas fiender en gång skola komma på skam. Och henne omedvetet omsatte och ändrade hon dessa ord så, att de passade in på hennes förhållanden och på de dagliga sorger, under hvilka hon böjde sig. Hennes bekymmer och släp, hennes tunga arbete och upproriska tankar — alt detta blef fienderna, och hon själf var den rättfärdiga, som Herren en dag skulle frälsa till det land,
