— 70 —
henne att göra barnen förebråelser, hvilkas orsak de icke kunde förstå. Hon ångrade altid dessa förebråelser efteråt, ja, ångrade dem bittert. Ty hon förstod, att ett enda sådant utbrott i ett ungdomligt sinne lefver längre än minnet af aldrig så många välgärningar, aldrig så mycken vänlighet. Och när hon ibland grubblade öfver sitt förhållande till barnen och liksom för en gång kom att tänka sig saken rent mänskligt, utan att blanda in Herren gud i saken, då kunde hon känna det så, som om hon kanske saknade något af den hemlighetsfulla konsten att förstå sina barn och genom förståndet utan alla ansträngningar fästa dem vid sitt hem. I sådana stunder anade hon, hvad barnen saknade. Men hon visste också, att det kunde hon aldrig gifva dem. Aldrig i lifvet, aldrig. Ty hvad gagnade det människan, om hon vunne hela världen och toge dock skada till sin själ?
Aldrig kom den tanken öfver hennes läppar, icke ens i ögonblick, när hon klart kunde se hvad det var. Hon sköt tanken ifrån sig, och hon tvang sig själf att begrafva den djupt i sitt hjärta. Ty hennes lif hade lärt henne, att den tanken var synd. Men när längtan efter hennes barns förtroende blef för stark, då hade hon tusen olika sätt att närma sig dem, och hon kunde förödmjuka sig själf för att vinna, hvad hon så ifrigt åtrådde. Icke blott deras kärlek. Nej. Den ägde hon, och därpå hade hon aldrig tviflat. Men deras förtroende.
