— 82 —
att lektorskan energiskt trädde emellan och med en röst, som darrade af sinnesrörelse yttrade:
»Abel! Är du en far? Svara mig på det, Abel, än … du … en … far?!»
»Ja, min söta vän,» svarade lektorn i sin fogligaste ton. »Jag hoppas, att jag inte misstar mig på den saken.»
»Abel», svarade lektorskan med aplomb, »jag undanber mig några oanständiga illusioner.»
Lektorskan var icke aldeles pålitlig i sitt sätt att använda främmande ord.
»Om jag liknade dig,» fortfor hon, »så vet Jag åtminstone, att säkerheten kanske inte vore så stor. Kommer du ihåg, hvarför Marie fick flytta i våras ett år sedan?» hviskade hon, så att lille Erik inte skulle höra det. »Jaså, du mins inte det. Ja, men jag mins det. Och jag tillåter inte, att mitt barn misshandlas af sin onaturliga far. Ty jag är hans mor. Kom ihåg det. Och så länge jag ännu går här på jorden, så ska mina barn inte sakna skydd hos sin mor. När jag en gång är borta, då kan du slå dem, Abel, och jag vet, att du skall göra det. Men ännu lefver jag,» tillade lektorskan med en knyck på nacken, som föga öfverensstämde med hennes föregående patos.
Och lektorn svarade:
»Ja, min söta vän, det har jag aldrig betviflat.»
Men slagen var han, och Erik kunde sedan lugnt fortsätta med att aflifva mammas kycklingar.
