— 84 —
galning och fara fram som ett yrväder. Hur många gånger har jag sagt dig det? Svara mig, pojke!»
Men det vet inte lilla Erik. Han står där bara och tiger, och än tittar han på sin mor, och än sneglar han på afslutningen af sin ryggrad till dess att modern plötsligt skjuter honom ifrån sig, går till sin mans rum, öppnar dörren och ropar:
»Abel, kom ut.»
Lektorn kommer ut, i nattrock, med en cigarr i ena handen och en fransk roman i den andra. Lektorskan tar tag i brottslingen, drar fram honom på golfvet och vänder hans ryggtafla mot familjens öfverhufvud.
»Hvad säger du om det här, Abel?» utropar hon. »Nya byxorna, som han fick på sig första gången i går.»
»Ja, det är förbaskadt tråkigt, förstås,» säger lektorn.
»Abel» säger lektorskan. »Förskona mig från svordomar i barnens närvaro. Jag trodde, att du skulle ha något annat att säga, när du ser, hur ditt barn uppfört sig mot sin mor. Men du bryr dig naturligtvis inte om det. Du behöfver inte laga dem du. Ack, hvad det skulle göra dig godt, om du finge laga hans byxor bara en enda gång. Då skulle du nog bry dig om, att han gick och ref sönder sig.»
»Ja, men det rår han kanske inte för,» säger lektorn. »Inte kan man binda pojkar häller.»
