— 92 —
ligen är förtjust i honom, och inte Gabrielle. Det förstås, nog kyssas de tillräckligt. Men man kan tröttna på det också. Du skulle se Aurore. Så hon fjäsar för honom och krusar för honom. Det kokas särskild mat i huset, när den där juvelen är där till middag, och om han inte äter nog mycket, är Aurore gråtfärdig. Usch! Den där punschfeta karlen. Han ser ut, som om han vore färdig att spricka af fetma, tycker jag.»
Hon teg en stund, och som om hon plötsligt kommit att tänka på något, fortsatte hon:
»Men hvad veta vi människor? Om gud vill, kan det kanske lända till deras bästa.»
Hon såg förstulet på Ernst för att gissa sig till hans tankar. Men han såg bort och tycktes ej ha lagt märke till hennes sista yttrande.
Gustaf tog sitt konjaksglas och höll det emot adjunkten, för att få det påfyldt.
»Nej, du, inte två konjakar på kaffet, förrän efter studentexamen,» skrattade adjunkten.
Gustaf satte glaset ifrån sig och antog en likgiltig min.
»Om inte det där slickandet vore, skulle jag önska, jag vore i löjtnantens ställe,» anmärkte han.
Alla började skratta, och Ernst såg med en känsla af välbehag på sin brors öppna, intelligenta ansigte, där en viss humor städse låg på lur och ville fram. Han erfor den tillfredsställelse, som kommer, när man sättes tillbaka i
