— 93 —
omgifningar, inom hvilka man lefvat och utvecklat sig, omgifningar, som, bara genom återseendet, föra med sig detta vanans lugn, som betyder så mycket. Han slöt ögonen och förde handen öfver pannan. En smärtsam känsla genomflög honom. Nu stod han vid målet, det mål, för hvilket han i så många år arbetat. Studietiden var slut, och lifvet skulle börja. Men han kände icke någon lust att träda ut i lifvet, snarare en slags skygghet som för något främmande och obekant, hvilket väntade honom med faror och hot. Han önskade nästan, att han finge betänka sig litet till, dröja ännu ett år åtminstone. Han behöfde så väl tid, innan han tog ett afgörande steg och trädde ut i lifvet som prest. Prest?
Hemkänslan, som värmt honom, började vika, och en känsla af oändlig tomhet fylde hans själ. Han skulle tala om alt detta, fadern skulle se förvånad ut, modern skulle gråta, och alla skulle de svara honom med bibelspråk och annat, som de tagit ur böcker. Och han skulle just nu ha behöft en människa! Bara en hederlig, god hvardagsmänniska, som ville förstå honom. Han glömde, hvar han befann sig, och innan han hunnit tänka på, hvad han gjorde, suckade han djupt.
Modern lade handen på hans knä och såg ängsligt in i hans ansigte:
»Hur är det med dig? Du ser inte riktigt kry ut.»
