— 95 —
blifva man och gå ut i lifvet för att trampa ny väg genom världen åt sig själf.
Brodern skulle passa bra mycket bättre att gå hemma, tyckte hon.
Adjunkten tänkte gamla tankar om gamla tider.
»Du kan inte tro, hvad jag känner det underligt, att du skall bli prest,» sade han. Det låg en ovanligt vek timbre i hans röst, och ögonen blinkade tätt under glasögonen. »Det var min gamle fars stora sorg, att ingen af oss alla gick den vägen. Och jag har ofta ångrat, att jag icke gjorde det,» tillade han suckande.
Han tänkte på sin svåra ekonomi, och han hostade ett par ganger för att klara rösten. Fru Hallin såg åter på sonen för att se, hvad han tänkte. Men han sade ingenting, och hon kunde ej tydligt urskilja hans ansigtsuttryck i skymningen.
Ja, ja, tänkte han. Det är nog bäst, som det är. Hans upproriska hjärta skulle kufvas, och gud har ju lofvat, att dem som hedra fader och moder, skall det väl gå.
En liflig rörelse grep honom, och han kände nästan ett hopp, att alla tvifvel, som plågat honom skulle tystna, nu när han var hemma igen. Ja, alt skulle bli bra. Det gälde bara att gå fram nu, gå fram på den väg, som låg öppen för honom. Inte tänka för mycket, inte grubbla. Kunde han bara slippa ifrån sina tankar …
Lampan kom in. Selma hade varit ute och tändt den. Det starka ljuset skar i ögonen, och alla satte en stund handen för ansigtet. Men
