98
meddela mina önskningar annat än genom tecken, dem han likväl åtlydde med en skyndsamhet och ett förstånd, som gav någonting ännu mera fantastiskt åt denna sällsamma måltid. Flera gånger höll jag på att tala till honom, ehuru jag visste att han ej skulle förstå mig; men, i likhet med barnen, som icke våga skrika i mörkret, var jag rädd för ljudet av min egen röst. Då desserten var inburen, gav jag honom ett tecken att gå och upptända en stor eld i mitt rum. Brasan är ett gott sällskap för dem, som icke hava något annat. Dessutom ämnade jag icke lägga mig förrän så sent som möjligt, ty jag kände en fruktan, som jag icke erfarit på dagen och vilken kommit med skymningen.
Då jag blev ensam i denna stora matsal, ökades min förskräckelse. Jag tyckte mig se de vita gardinerna, som hängde framför fönstren likt svepningar, röra sig fram och tillbaka. Emellertid var det icke spökrädsla som ängslade mig. Munkarne och abboterna, vilkas gravar jag beträtt, sovo i sin välsignade sömn, de förra i sitt kloster, de senare i sitt gravkor; men allt som jag läst på landet, allt som jag hört berättas uti Caën, återkom i mitt minne, och jag spratt till vid minsta ljud. Det enda, man hörde, var likväl blott lövens prassel, havets avlägsna brusning och det entoniga och melankoliska tjutet av blåsten, som bröt sig mot byggnadens hörn och sänkte sig i skorstenarne, likt en skock av nattfåglar.
Jag satt orörlig ungefär tio minuter, och vågade ej se varken till höger eller vänster, då jag hörde ett lätt buller bakom mig. Jag vände mig om; det var malajen. Han korsade händerna över bröstet och böjde sig ned; det var hans sätt att uttrycka, att han fullgjort de uppdrag man givit honom. Jag steg upp; han tog ljusen och gick framför mig. Mitt rum var fullkomligt iordningställt för natten av min besynnerliga kammarjungfru, som ställde ljusen på bordet och lämnade mig ensam.
Min önskan hade blivit verkställd efter bokstaven.
