gånger värre och mera fasaväckande, än den synliga och verkliggjorda.
Då började jag rätt livligt ångra den förhastade tillåtelse, jag givit min kammarjungfru att lämna mig. Fruktan är någonting så vida skilt från all eftertanke; att den väckes eller stillas utan alla verkliga orsaker. Det svagaste väsende, en hund som smeker oss, ett barn, som ler emot oss, bliva vid sådana tillfällen, ehuru ingendera kan försvara oss, om icke vapen för armen, åtminstone stöd för hjärtat.
Hade jag haft hos mig denna flicka, som på fem år icke varit skild från mig och vars tillgivenhet och vänskap jag kände, skulle säkert all min räddhåga försvunnit, medan jag nu ensam tyckte mig vara överlämnad åt olyckan och trodde att ingenting kunde rädda mig.
Två timmar satt jag på detta sätt, orörlig och med ångestsvetten på min panna. Jag hörde pendylen slå tio, sedan elva, och vid detta ljud, ehuru så naturligt, omfattade jag varje gång krampaktigt armstöden på min länstol. Emellan elva och halv tolv tyckte jag mig höra det avlägsna ljudet av ett pistolskott. Jag reste mig till hälften, stödd på spisramen; men då allt åter var tyst, sjönk jag tillbaka och lät huvudet falla över karmen på stolen. Jag förblev på detta sätt någon tid med ögonen spända, och vågade icke taga dem ifrån den punkt jag betraktade, av fruktan att kunna möta något verkligt skäl till förskräckelse. Plötsligt tycktes det mig, mittunder denna fullkomliga tystnad, att järngrinden, som låg mittemot slottstrappan och skilde parken från trädgården, gnisslade på sina gångjärn. Tanken att Horace hemkom förjagade på ögonblicket all min fruktan. Jag störtade fram till fönstret, utan att ihågkomma att luckorna voro stängda. Jag ville öppna dörren till korridoren; men, vare sig av oskicklighet eller försiktighet, malajen hade, då han gick bort, igenläst den. Jag var fången. Jag erinrade mig då, att biblioteksfönstren, i likhet med mina, vette utåt gården. Jag sköt undan rigeln, och genom en av
