av mina steg skulle väcka faran, öm någon sådan hotade mig. Hastigt erinrade jag mig lönndörren och den hemlighetsfulla trappan; jag tyckte mig höra ett dovt buller från den sidan; jag störtade in i min kammare, igenslog och riglade dörren, samt kastade mig åter i min länstol, utan att bemärka att ett av ljusen slocknat under min frånvaro.
Denna gång var det icke en tom och grundlös fruktan, som ängslade mig; det var ett alltför verkligt brott, som smög omkring mig, och vars verkställare jag sett med egna ögon. Varje stund väntade jag att få se en lönndörr öppnas eller en fallucka skjutas undan. Alla dessa obetydliga ljud, som bliva så märkbara om natten och vilka härröra av en möbel som spricker eller en golvfogning som öppnar sig, kommo mig att skälva av förskräckelse, och i den djupa tystnaden hörde jag mitt hjärta hålla takt med väggurets knäppningar. I detsamma fattade lågan av det nedbrända ljuset i papperet, som omgav det neromkring; ett ögonblicks sken spred sig över hela rummet; sedan avtynade det. Ett sakta sprakande hördes några sekunder, och därefter nedföll veken i pipan, slocknade med ens och lämnade mig utan annan belysning än den, som kom från eldstaden.
Jag sökte omkring mig efter ved, för att vidmakthålla den, men fann ingen. Jag lade bränderna närmare tillsamman, och för en stund återfick elden ny kraft; men dess vacklande låga var icke ett ljus ägnat att lugna mig. Varje föremål hade blivit rörligt, liksom det nya sken, vilket belyste dem. Dörrarne vaggade, gardinerna tycktes fläkta, och långa, rörliga skuggor svävade av och an i taket och över väggarna.
Jag kände att jag var nära att må illa, och förskräckelsen ensam hindrade mig att falla i vanmakt; i detta ögonblick väckte pendylen mig och klockan slog tolv.
Emellertid kunde jag ej tillbringa hela natten uti denna stol; jag kände mig redan lindrigt frysa. Jag beslöt att lägga mig klädd, uppnådde sängen, utan att se mig omkring, kröp under täcket och drog lakanet
