104
över huvudet. Nära en hel timme tillbragte jag på detta sätt, utan att ens tänka på möjligheten av sömn. Under hela mitt liv skall jag erinra mig denna timma. En spindel uppspände sin väv i hörnet av alkoven, och jag avhörde den nattlige byggmästarens fortfarande arbete. Plötsligt tystnade han, avbruten av ett annat ljud; jag tyckte mig höra den sakta gnisslingen, som uppstod, då jag tryckte på låset till lönndörren i biblioteket. Jag stack hastigt fram huvudet undan täcket, och med halsen framräckt, andan tillbakahållen och handen tryckt emot hjärtat, för att hämma dess slag, försökte jag att lyssna, ännu tvivlande. Snart tvivlade jag icke mera.
Jag hade ej bedragit mig, golvet knarrade under tyngden av en kropp, steg närmade sig och stötte till en stol; men utan tvivel fruktade den som kom att bliva hörd, ty bullret upphörde genast, och den fullkomligaste tystnad trädde i dess ställe. Spindeln återtog sitt arbete. O, alla dessa enskilda omständigheter stå så livligt för mitt minne som jag ännu vore där, liggande på bädden i förskräckelsens dödskamp!
Jag hörde på nytt en rörelse i biblioteket; det började åter gå och närmade sig brädväggen, där min säng stod; en hand stödde sig däremot. Jag var skild från den som kom endast genom en tunn planka. Jag trodde mig höra en lucka öppnas. Jag höll mig orörlig och låtsade sova; sömnen var mitt enda vapen. Rövaren, om det var en sådan, skulle kanske, i den tro att jag varken hörde eller såg honom, anse min död överflödig och förskona mig; mitt ansikte, som var vänt emot väggen, låg uti mörker, vilket tillät mig att hålla ögonen öppna. Då såg jag sparlakanen röras, en hand skilde dem långsamt ifrån varandra; därefter, omgivet av deras röda draperi, framstack ett blekt huvud; kaminens sista sken, som darrade i djupet av alkoven, belyste i detsamma denna syn. Jag igenkände greve Horace och tillslöt ögonen.
Då jag åter öppnade dem, hade synen försvunnit, ehuru sänggardinerna ännu rörde sig. Jag hörde den
