sakta skrubbningen av luckan, som tillslöts, det försvinnande ljudet av stegen och gnisslandet av dörren. Slutligen blev allt åter tyst och stilla. Jag vet ej huru länge jag låg så utan att andas eller röra mig; men ungefär vid dagningen föll jag, förkrossad av denna pinsamma vaka, i en dvala, som liknade sömn.
TOLVTE KAPITLET.
UPPTÄCKTEN.
Jag väcktes av malajen, som klappade på min dörr, vilken jag läst igen innanför. Jag hade, såsom jag förut nämnt, lagt mig med kläderna på; jag sköt därför undan rigeln. Han öppnade luckorna, och jag såg dagen och solen återkomma i mitt rum. Jag skyndade fram till fönstret.
Det var en av dessa sköna höstmorgnar, då himlen, innan den höljer sig i sin molnslöja, sänder ett avskedssmåleende till jorden; allt var så stilla och så lugnt i denna park, att jag nästan började tvivla på mig själv. Emellertid kvarstodo nattens händelser i full livlighet för min själ, och själva de föremål, som mötte min åsyn, återkallade i mitt minne dess minsta omständigheter. Jag återsåg gallret, som öppnat sig för att insläppa dessa tre män, jämte kvinnan, alléen, som de följt, spåren, som stodo kvar uti sanden, tydligare på det ställe, där offret försökt att göra motstånd; ty de som buro henne hade med styrka spjärnat emot, för att betvinga dess rörelser. Dessa spår gingo i den slktning jag redan angivit och försvunno under lönnalléen, För att ännu mera, ifall det var möjligt, stadfästa mina sinnens vittnesbörd, ville jag efterse, om några nya bevis skulle förena sig därmed. Jag gick in uti biblioteket; luckan var halvöppen, såsom jag lämnat den; en kullkastad stol mittuti rummet var den jag hört falla. Jag framträdde till lönndörren, och
