»På det att den andre skulle gå och ange mig, efter någon slutad orgie, då han, liksom nu, ej mera vet vad han gör, eller hur? Åh nej, mina herrar! Ni äro unga och rika och se bra ut; ni ha tio minuter att göra er kur på. Gå, mina Don Juaner!»
»Med undantag av kuren, är idén god», svarade Henrik. »Må hon själv välja, vem hon bäst tycker om.»
»Må vara», genmälte Max; »men hon måste skynda sig. Förklara henne det du, som talar alla möjliga språk.»
»Gärna», sade Horace. Därefter vände han sig till den olyckliga kvinnan och talade på den renaste engelska: »Mylady! Se här två stråtrövare av mina vänner, bägge av god familj — varpå ni för övrigt kan få se svart på vitt, om så behagas — vilka, uppfödda i den platoniska sektens grundsatser, d. v. s. fördelning av egendom, hava begynt med att förstöra sin egen; och som de därefter funnit allting illa ordnat inom samhället, hava de fattat den dygdiga föresatsen att yrka reformer, lägga sig på lur vid vägarne, för att gottgöra statens orättvisa, rätta dess villfarelser och återföra dess olikheter till jämnvikt. Uti fem års tid hava de, till största ära för filosofien och polisen, oavbrutet och samvetsgrannt utövat denna sin sändning, vilken ger dem utvägar att på det anständigaste sätt uppträda i parisersalongerna, och vilket skall föra dem, liksom det redan inträffat med mig, till något gott parti, som kan befria dem från att vidare spela Karl Moor och Jean Sbogar. Under tiden, och som det icke finns någon kvinna här i huset, utom min hustru, och jag har icke lust att lämna henne åt dem, anhålla de vördsamt, att ni själv täcktes välja emellan dem den ni mest tycker om; i brist varav de skola taga er båda två. Har jag uttryckt mig på god engelska, min fru, och har ni förstått mig?»
»O, om ni har någon barmhärtighet», ropade den arma kvinnan, »så döda mig! döda mig!»
»Vad svarar hon?» mumlade Max.
»Hon svarar, att det är nedrigt, det är alltihop», sade
