112
Horace; »och jag tillstår, att jag till någon del är av samma tanke.»
»Då!…» ropade på en gång Max och Henrik och sprungo upp.
»Då få ni göra som ni vilja», svarade Horace. Han satte sig ned, fyllde ett glas med champagne och drack.
»O, döda mig! döda mig!» utbrast ånyo kvinnan, då hon såg de båda männen närma sig till henne.
I detta ögonblick inträffade vad som var lätt att förutse; Max och Henrik, upphetsade av vin, stodo mittemot varandra och växlade, drivna av samma begär, vredgade blickar.
»Du vill således ej avstå henne åt mig?» sade Max.
»Nej», svarade Henrik.
»Nåväl, då tar jag henne ändå.»
»Det är vad vi få se.»
»Henrik! Henrik!» skrek Max och skar tänderna, »jag svär vid min heder, att denna kvinna skall tillhöra mig!»
»Och jag lovar dig vid mitt liv, att hon skall bli min. Jag tror, att jag är mera mån om mitt liv, än du om din heder.»
Bägge togo nu ett steg tillbaka, drogo sina hirschfängare och rusade på varandra.
»Av nåd, av barmhärtighet, för Himlens skull, döda mig då!» skrek för tredje gången den fängslade kvinnan.
»Vad säger ni?» ropade Horace i härskareton till de bägge unga männen.
»Jag har sagt», svarade Max, i det han riktade ett hugg åt Henrik, »att jag skall hava henne.»
»Och jag», återtog Henrik, som nu föll ut emot sin notståndare, »jag har sagt, att det icke skall bli han utan jag; och jag står vid vad jag sagt.»
»Nåväl!» mumlade Horace, »ni ha ljugit båda två; ni skall ingendera hava henne.»
Vid dessa ord fattade han en pistol från bordet, lyftade den långsamt i riktning mot sängen och gav eld.
