Kulan gick emellan de stridande och genomborrade den olyckliga kvinnans hjärta.
Vid denna åsyn uppgav jag ett förfärligt skri och störtade ned avdånad till utseendet lika död som den skjutna.
TRETTONDE KAPITLET.
GRAVEN.
Då jag återkom till sans, var jag i gravvalvet. Greven hade utan tvivel, ledd av skriket och dånet av mitt fall, funnit mig i laboratoriet och under min vanmakt, vilken räckt flera timmar, burit mig dit. På en sten bredvid mig fann jag en lampa, ett glas och ett brev: glaset innehöll gift; brevet skall jag upprepa för er.»
»Tvekar ni att låta mig se det», utbrast jag, »och visar ni mig endast ett halvt förtroende?»
»Jag har uppbränt det», svarade Pauline; »men var lugn, jag har ej glömt ett ord därav. — »Pauline, ni har vetat att brottets bana skulle fullbordas av mig. Ni har sett allt, hört allt; jag har således ingenting att upplysa er om. Ni vet vem jag är eller rättare vad jag är.
»Om den hemlighet, ni upptäckt, rörde mig ensam, om ej något annat liv än mitt stod på spel, skulle jag hellre våga det, än kröka ett hår på ert huvud. Jag svär det heligt, Pauline!
»Men ett ofrivilligt eller förfluget ord, ett tecken av fasa, uppkommet av denna erinring, ett ord, undsluppet er under sömnen, kunde föra på schavotten icke blott mig, utan ännu tvenne andra. Er död skänker tre livet; ni måste därför dö.
»Jag ämnade döda er under er vanmakt; men jag har ej haft mod därtill, ty ni är den enda kvinna, jag älskat, Pauline. Om ni följt mitt råd, eller snarare om ni åtlytt min uttryckliga vilja, skulle ni nu vara hos er
