114
mor. Ni har kommit hit emot min önskan; skyll er därför själv för ert öde.
»Ni vaknar i en gravhåla, dit ingen nedstigit på tjugu år, och dit ingen måhända skall nedgå på ännu tjugu. Hys därför ej något hopp om hjälp; det skulle vara fruktlöst. Bredvid detta brev finner ni gift; allt vad jag kan göra för er är att erbjuda er ett lindrigt och snart slut, i stället för en långsam och kvalfull dödskamp. I det ena eller andra fallet, och vilket parti ni väljer, så är ni från denna stund död.
»Ingen har sett er, ingen känner er; denna kvinna, som jag dödat, för att förlika Henrik och Max, skall begravas i ert ställe i er familjegrav i Paris, och er mor skall gråta över henne och tro sig begråta sitt barn.
»Adjö, Pauline! Jag begär varken glömska eller medlidande. Jag har länge varit förbannad, och er förlåtelse skulle ej frälsa mig.»
»Det är rysligt!» utropade jag; »o, min Gud! vad ni har nödgats lida!»
»Ja, och det enda, som kunde återstå att upprepa för er, vore min dödskamp, så att…»
»Fullfölj», avbröt jag livligt; »beskriv den!»
Jag läste detta bref två eller tre gånger; jag kunde ej övertyga mig om sanningen därav. Det gives saker, varemot förnuftet uppreser sig; man har dem framför sig, under handen, under ögonen, man ser dem, man känner dem, men tror ej därpå. Jag gick tigande fram till gallret; det var igenläst. Jag gick två eller tre varv tigande runt omkring min grav, slog på dess fuktiga murar med min tvivlande hand; därefter gick jag och satte mig i ett hörn av hålan. Jag var noga innesluten; vid lampskenet såg jag tydligt brevet och giftet; likväl tvivlade jag ännu; jag sade, såsom man stundom säger under drömmen: »Jag sover, jag skall snart vakna!»
Jag satt på samma ställe orörlig, ända till dess min lampa började spraka. Då intog mig plötsligt en förfärlig tanke, vilken hittills ej uppstått: att den skulle
