118
Jag satt, såsom dagen förut, med ögonen riktade mot solstrålen, så länge den spred sitt sken; därefter såg jag den, såsom dagen förut, blekna och försvinna. Jag hälsade den med handen ett farväl; ty jag var säker på att ej återse den.
Sedan samlade jag mina tankar och vände dem uteslutande till de högsta och viktigaste ämnen. Jag hade aldrig varken såsom ung flicka eller gift, begått någon ond handling; jag gick ur livet utan någon känsla av hat och utan någon åtrå efter hämnd. Gud skulle därför mottaga mig såsom sin dotter; jag skulle lämna jorden endast för att ingå i himlen; det var den enda tanke, som skänkte mig tröst, och jag fästade mig därvid.
Snart tycktes mig att denna tanke spred sig icke allenast inom mig själv, utan även runt omkring mig. Jag började erfara denna heliga entusiasm, som utgör martyrernas mod. Jag reste mig upp, med blicken höjd emot himlen; och det tycktes mig, att mina ögon genomträngde valvet och jorden och nådde fram till Guds tron. I detta ögonblick undertrycktes till och med mina smärtor af den religiösa hänförelsen; jag gick fram emot stenen, där giftet stod, liksom jag kunnat se mitt uti mörkret. Jag fattade glaset; jag lyssnade, om jag skulle höra något ljud; jag blickade omkring, om jag skulle upptäcka något ljus; jag återläste ur minnet detta bref, vilket sade mig att på tjugu år ingen nedstigit i detta valv, samt att ingen på ännu tjugu år skulle nedstiga dit. Jag stärkte min övertygelse om omöjligheten att undslippa de lidanden, jag hade att uthärda; jag tog glaset, förde det till mina läppar och drack, blandande tillsamman i ett sista mummel av saknad och hopp namnet av min mor, vilken jag skulle för evigt lämna, och av Gud, som jag gick att skåda.
Därefter sjönk jag ned i hörnet av min håla; mina syner voro förbi; dödens slöja hade utbrett sig mellan dem och mig. Hungerns och törstens smärtor hade åter infunnit sig; till dessa kval kommo även de, som
