»Skottland, om ni vill, emedan halva vägen redan är tillryggalagd.»
»Skottland, må vara!»
Jag vidtog genast förberedelser till avresan, och tre dagar därefter lämnade vi London.
Vi uppehöllo oss en kort tid på stränderna af Tweed, för att hälsa dem med dessa sköna ord, som Schiller lagt i Maria Stuarts mun:
»Naturen kastade Engelsmän och Skottar på en fläck mitt uti oceanen; hon skilde dem i tvenne olika delar, och dömde dess bebyggare till en evig fejd om dess besittning. Tweeds trånga bädd ensam skiljer de retade sinnena, och mången gång har de bägge folkens blod blandat sig med dess bölja. Sedan tusen år tillbaka betrakta de hotfullt varandra, med handen på svärdfästet, från var sin sida af floden; aldrig har en fiende hemsökt England, utan att Skottarne förenat sig med honom; aldrig har ett inhemskt krig förhärjat Skottlands städer, utan att någon engelsman svängt facklan över dess murar; och detta skall fortgå på samma sätt, och hatet skall vara oförsonligt och evigt, Intill den dag, då samma parlament förenar de båda fientliga nationerna, såsom två systrar, och då en enda spira sträcker sig över hela ön.»
Vi inträdde i Skottland.
Vi besökte, med Walter Scott i handen, hela detta poetiska land, vilket han, likt en trollkarl, som framkallar de hädangångnas skuggor, återbefolkat med dess forna inbyggare, vartill han blandat sin egen inbillnings originella och intagande skapelser. Vi återfunno svunna branta hålvägar, som den kloke Dalgetty färdndes på sin goda häst Gustavus. Vi följde brädden af Avenel nattetid framsvävande likt en dunstbild. Vi vilade oss vid ruinerna av slottet Lockleven, på samma timma, då drottningen av Skottland flyktade därifrån, och vi sökte på Tays stränder stridsplatsen, där Torquil av Eken såg sina sju söner falla för vapensmeden Smiths svärd, utan annan klagan än dessa sju gånger upprepade ord: »Ännu en för Eachar!»
