124
Denna resa skall städse för mig vara en lycklig dröm, aldrig upphunnen av en framtida verklighet. Pauline var en av dessa för intryck så tillgängliga naturer, som utmärka konstnären, och varförutom en resa blott är ett ombyte av vistelseort, ett fortskyndande av den vanliga rörelsen i livet, ett medel att förströ själen, genom själva åsynen av de föremål, som borde sysselsätta den. Aldrig undgick henne ett historiskt minne, aldrig gick ett poetiskt drag hos föremålet förlorat för henne, antingen det uppenbarade sig i morgonens dimma eller aftonens skymning. Vad mig beträffar, var jag i en oafbruten förtjusning. Om det förflutna växlades mellan oss ej ett ord sedan den dag, då Pauline gav mig del därav. För mig försvann det framfarna, liksom det aldrig varit till. Endast det närvarande, vilket höll oss förenade, var allt i mina ögon. Kastad på en främmande jord, där jag hade blott Pauline, där Pauline endast hade mig, tillknötos de band, vilka förenade oss, för varje dag mera genom ensamheten; varje dag kände jag, att jag gjorde ett steg i hennes hjärta; varje dag var en handtryckning, ett smålöje, ett stödjande på min arm, hennes huvud lutat mot min axel, en ny rättighet, som hon gav mig, utan att själv veta det, för morgondagen; och ju mera hon så överlät sig, ju mera jag eftersträvade varje okonstlat meddelande från hennes själ, desto nogare aktade jag mig att nämna ordet kärlek, av fruktan att hon skulle märka, att vi längesedan överskridit vänskapens gränser.
I avseende på Paulines hälsa hade doktorns förutseende till en del förverkligat sig. Denna själsverksamhet, vilken underhölls hos henne genom ombyte av vistelseort och de hågkomster, som därav uppstodo, avledde hennes tankar från de mörka minnen, som tryckte henne, så snart ej något föremål av vikt avvände henne därifrån. Hon själv började nästan glömma; och i samma mån, det förflutnas avgrunder veko tillbaka i skuggan, begynte det tillkommandes höjder att belysas med en klarare dag. Hennes liv, som hon trott
