begränsat av en närbelägen grav, började avlägsna sin dystra synkrets, och en allt mera uppfriskande fläkt blandade sig med den kvävande atmosfär, varav hon känt sig omgiven.
Vi tillbragte hela sommaren i Skottland; därefter återvände vi till London. Vi återfunno där vårt lilla hus i Piccadilly, jämte det nöje, som det för resor även mest böjda sinne erfar i hemkomstens första ögonblick. Jag vet ej vad som föregick i Paulines hjärta; men vad mig beträffar, hade jag aldrig varit så lycklig.
Den böjelse, som förenade oss, var ren som en syskonkärlek. Jag hade icke på ett år upprepat för Pauline, att jag älskade henne; på ett år hade Pauline ej gjort mig den minsta bekännelse, och emellertid läste vi i varandras hjärtan, såsom i en öppen bok, och vi hade ingenting mera att säga varandra. Åstundade jag mer än jag erhållit? Jag vet icke; det låg någonting så ljuvt i detta mitt förhållande, att jag måhända skulle fruktat, att en större lycka brådstörtat det mot någon olycklig och obekant utveckling. Om jag icke var älskare, var jag dock mer än en vän, mer än en bror. Jag var den stam, vid vilken hon, en svag ranka, stödde sig; jag var den flod, som i mitt lopp medförde hennes farkost; jag var den sol, varifrån hon hämtade sitt ljus. Allt, som hos henne var till, ägde sin tillvaro genom mig, och troligtvis var ej den dag långt borta, då det, som fanns genom mig, även skulle finnas för mig.
Så långt hade vi hunnit i vårt nya liv, då jag en dag fick ett brev från min mor. Hon underrättade mig, att utsikt till ett icke allenast antagligt, utan till och med fördelaktigt äktenskap visade sig för min syster. Greve Horace de Beuzeval, som med sin egen förmögenhet förenade 25,000 livres i ränta, dem han ärvt efter sin första fru, fröken Pauline de Meulien, anhöll om Gabrielles hand.
Lyckligtvis var jag ensam, då jag öppnade detta brev; ty min bestörtning skulle annars hava röjt mig. Denna nyhet var den icke i själva verket högst säll-
