FÖRSTA KAPITLET.
EN GRAV.
En lördagsafton, mot slutet av år 1834, voro vi församlade i en liten salong, vilken stod i samband med Grisiers fäktsal, och avhörde, med floretten i hand och cigarren i mun, vår professors lärda teorier, vilka tid efter annan avbrötos av några till ämnet passande anekdoter, då dörren öppnades och Alfred de Nerval inträdde.
De, som läst min resa i Schweiz, skola kanhända erinra sig denne unge man, som beledsagade en hemlighetsfull och beslöjad kvinna, vilken jag första gången såg vid Fruelen, då jag tillika med Francesco skyndade att uppnå en båt, som skulle föra oss till Vilhelm Tells sten. De hava säkert icke glömt, att Alfred de Nerval, vilken jag vid detta tillfälle hoppades få till reskamrat, långtifrån att vänta på mig, i stället påskyndade fartygets avgång, samt att han, som lämnade stranden, då jag ännu var trehundra steg därifrån, gav mig ett tecken med handen, vilket på en gång uttryckte avsked och vänskap, och det jag översatte sålunda: »Förlåt, bäste vän! Jag skulle gärna vilja råka dig; men jag är icke ensam, och…» Härpå svarade jag med ett annat tecken, som skulle betyda: »Jag förstår fullkomligt.» — Jag stannade och fogade mig villigt i detta hans förfarande, huru hårt det syntes mig, då jag, i brist på båt och roddare, icke kunde resa förrän dagen därefter. Vid min återkomst till hotellet efterfrågade jag, om man kände denna kvinna, och fick till
