Den här sidan har korrekturlästs
129

Jag föll till hennes fötter och kysste hennes knän. Samma natt lämnade jag London; mot middagen var jag i Havre. Jag tog genast en postvagn, och klockan ett på natten var jag hos min mor.

Hon var på en soaré, jämte Gabrielle. Jag underrättade mig var; det var hos engelska ambassadören lord G—. Jag frågade om fruntimren farit ensamma; man svarade att greve Horace hämtat dem. Jag omklädde mig hastigt, satte mig i en hyrvagn och lät föra mig till engelska hotellet.

Då jag framkom, hade redan många farit hem, salongerna började glesna; men emellertid var det tillräckligt med folk, för att kunna obemärkt gå in. Snart blev jag varse min mor, som satt, och min syster, som dansade, den förra med sitt vanliga själslugn, den senare med barnslig glädje. Jag stannade vid dörren; jag hade icke kommit för att bliva emottagen och hälsad på balen; dessutom sökte jag en tredje person; jag anade att han ej var långt borta. Min efterspaning blev ej heller lång. Greve Horace stod lutad emot en dörr mitt emot den, vid vilken jag själv befann mig.

Jag igenkände honom vid första ögonkastet; det var samma man, som Pauline skildrat; det var den okände, som jag flyktigt sett vid månljuset i klosterruinerna. Jag fann allt vad jag sökte hos honom, hans lugna och bleka ansikte, hans blonda hår, vilket gav honom detta ungdomliga utseende, hans svarta ögon, som påtryckte hans drag en så sällsam karaktär, och slutligen detta veck i pannan, vilket bekymren, om ej samvetsaggen, efter ett år bort göra ännu mera vitt och djupt.

Efter dansens slut återkom Gabrielle och satte sig hos min mor. Genast bad jag en betjänt gå till fru de Nerval och hennes dotter och säga dem, att någon väntade dem uti kapprummet. Min mor och min syster uppgåvo ett skri av överraskning och glädje, då de sågo mig. Vi voro ensamma jag kunde omfamna dem. Min mor vågade ej tro sina ögon, vilka sågo mig, och sina händer, som tryckte mig till sitt bröst. Jag hade

Pauline.8