130
inträffat med en så brådskande skyndsamhet, att hon knappast trodde, att brevet kommit fram. Också var jag dagen förut vid samma tid ännu i London.
Varken min mor eller min syster tänkte på att återvända till danssalongen. De begärde sina kappor, påtogo överplaggen och tillsade om att låta vagnen köra fram. Gabrielle viskade då några ord till min mor.
»Det är rätt», utropade hon; »greve Horace…»
»I morgon skall jag göra honom ett besök och frambära er ursäkt», svarade jag.
»Se där kommer han», sade Gabrielle.
Greven hade märkt, att fruntimren gingo ut ur salongen; och då han, efter en stunds förlopp ej såg dem återvända, hade han gått efter och funnit dem färdiga att avresa,
Jag tillstår, att en rysning genomfor hela min varelse, då jag såg denne man framträda emot oss. Min mor kände min arm spännas under sin; hon såg mina blickar möta grevens, och med denna moderliga instinkt, som på förhand anar alla faror, skyndade hon, innan någon av oss hann taga till ordet, att säga:
»Förlåt, herr greve; det är min son, vilken vi ej sett på ett år, och som nyss anlänt från London.» — Greven bugade sig.
»Min fru», yttrade han med mild röst, »skulle jag ensam bedrövas över denna återkomst, och skall den beröva mig lyckan att föra er härifrån?»
»Det är nästan säkert, min herre», svarade jag och tillbakahöll mig med möda; »ty där jag är, behöva ej min mor och syster någon annan ledsagare.»
»Men det är greve Horace», inföll min mor livligt, vänd till mig.
»Jag känner den herrn», svarade jag med en ton, varuti jag sökte inlägga all möjlig förolämpning.
Jag märkte min mor och min syster i sin ordning darra. Greven blev förfärande blek; emellertid förrådde icke något annat tecken, än denna blekhet, hans sinnesskakning. Han såg min mors farhåga, och med en hållning och en belevenhet, som visade mig vad jag
