134
lade mig och sov oavbrutet ända till klockan tio på morgonen.
Då jag vaknade, fann jag ett brev från greven; jag väntade det. Emellertid hade jag ej trott, att han skulle bibehålla så mycket lugn och måtta. Det var ett mönster av artighet och belevenhet. Se här:
»Min herre!
Ehuru ivrigt jag önskat att snart låta detta brev komma er tillhanda. har jag likväl ej velat tillställa er det, varken genom en vän eller en tjänare. Detta sätt att skicka, som emellertid i dylika fall är allmänt antaget, hade kunnat väcka oro hos personer, som äro er kära och vilka jag oaktat det i går passerade hos lord G—, hoppas ni tillåter mig att betrakta såsom varken främmande eller likgiltiga för nig.
Emellertid, min herre, inser ni nog, att de få ord, som växlades mellan oss, fordra en förklaring. Skulle ni vilja visa mig den godheten att bestämma tiden och stället, där ni kan giva mig den? Sakens natur gör, som jag tror, angeläget att den blir hemlig, samt att den ej har några andra vittnen, än dem det direkt angår. Emellertid skall jag, om ni så önskar, medtaga tvenne av mina vänner.
Jag tror mig i går hava visat er, att jag redan betraktade er såsom en bror; var försäkrad att det skulle kosta mig mycket att avstå från denna benämning, samt att jag skulle behöva göra det yttersta våld på mina känslor och förhoppningar, för att någonsin kunna bemöta er såsom motståndare eller fiende. Greve Horace.»
Jag svarade genast:
»Herr greve!
Ni har icke bedragit er; jag väntade ert brev, och jag tackar er uppriktigt för den varsamhet, varmed ni låtit det komma mig tillhanda. Emellertid, som denna varsamhet skulle vara överflödig i avseende på er, och det är angeläget, att ni snart erhåller mitt svar, ber jag er tillåta, att jag sänder det genom min betjänt.
