omdöme över min tanke om er; det är icke en blind motvilja, det är ett överlagt förakt.»
Greven reste sig upp i stigbyglarne, lik en som är driven till gränsen av sitt tålamod. Därefter strök han med handen över pannan, och med en röst, däri det var svårt att skönja den ringaste sinnesrörelse, sade han:
»Sådana tänkesätt, min herre, äro farliga att fatta och framför allt att öppet uttala, förrän efter en fullkomlig kännedom om den, som ingivit dem.»
»Och vem säger er, min herre, att jag icke fullkomligt känner er?» svarade jag, seende honom skarpt i ansiktet.
»Emellertid, om mitt minne icke bedrager mig, såg jag er i går första gången.»
»Och emellertid har slumpen eller snarare Försynen redan förut fört oss tillsamman. Det är sannt, att det var om natten samt att ni icke såg mig.»
»Hjälp mitt minne», sade greven; jag är ganska oskicklig att gissa gåtor.»
»Jag var i ruinerna av klostret Grand-Pré, natten emellan den tjugusjunde och tjuguåttonde september.»
Greven spratt till och förde handen till sina pistolhölster; jag gjorde samma rörelse; han märkte det.
»Nåväl?» återtog han och hämtade sig genast.
»Nåväl! jag har sett er uppkomma ur valvet och nedgräva en nyckel.»
sOch vilket beslut fattade ni i anledning av alla dessa upptäckter?»
»Det, att icke låta er mörda fröken Gabrielle de Nerval, såsom ni försökt att mörda fröken Pauline de Meullen.
»Pauline är icke död?» utbrast greven, höll in sin häst och glömde för denna gång sin avgrundslika trygghet, vilken icke övergivit honom en enda minut förrän nu.
»Nej, min herre, Pauline är icke död», svarade jag och höll även in min häst. »Pauline lever, oaktat det brev ni skrivit till henne, oaktat det gift ni tillrett för henne, oaktat de tre dörrar ni igenbommat om henne,
