138
och vilka jag öppnat med den nyckel, som jag såg er nedgräva. Begriper ni nu?»
»Fullkomligt, min herre», återtog greven, med ena handen gömd i ett av hölstren; »men vad jag icke begriper är att ni, i besittning av dessa hemligheter och dessa bevis, icke helt enkelt angivit mig.»
»Emedan jag avlagt en helig ed, och varigenom jag nu är nödsakad att döda er i envig, liksom ni vore en hederlig man. Låt därför bli edra pistoler; ty om ni mördar mig, så skämmer ni bort er sak.»
»Ni har rätt», svarade greven, igenknäppte sina hölster och satte sin häst i skritt; »när slåss vi?»
»I morgon bittida, om det behagar er», återtog jag och släppte efter tyglarne.
»Fullkomligt. Var?»
»I Versailles, om ni vill.»
»Gärna! Klockan nio väntar jag er, vid schweiziska springbrunnen, jämte mina sekundanter.»
»Herrar Max och Henrik, icke sannt?»
»Har ni någonting emot dem?»
»Endast det, att jag väl slåss emot en stråtrövare, men icke om han tager sina två medbrottslingar till vittnen. På annat sätt skall det gå till, om ni tillåter.»
»Bestäm edra villkor, herre», sade greven och bet sig i läppen, så att blodet frambröt.
»Som vårt möte måste bliva en hemlighet för alla, på vilket sätt det än må avlöpa, så skola vi bägge välja våra sekundanter bland officerarne vid garnisonen i Versailles, för vilka vi skola förbliva okända. De få ej del av orsaken till enviget, och böra vara närvarande endast för att förekomma anklagelse för mord. Är ni nöjd härmed?»
»Förträffligt; och nu, edra vapen?»
»Som vi med värjan kunde ge varandra någon obetydlig och eländig rispa, vilken måhända kunde hindra oss att sluta vår strid, synes mig pistolen böra äga företräde. Medför ni edra; jag skall medtaga mina.»
»Men», svarade greven, »vi hava båda våra vapen, alla vår villkor äro uppgjorda; varför uppskjuta till
