Den här sidan har korrekturlästs
143

omfamnade jag henne, såsom man omfamnar en mor, den man varit nära att ej få återse, och som man går att lämna, utan att veta när man åter kan träffas.




SEXTONDE KAPITLET.
SLUTET.

»Åtta dagar efter det uppträde, jag nu beskrivit», fortfor Alfred, »sutto vi i vår lilla boning i Piccadilly och frukosterade på var sin sida om ett litet thébord, då Pauline, som läste en engelsk tidning, plötsligt bleknade förskräckligt, släppte journalen, utstötte ett skri och föll i vanmakt. Jag ringde våldsamt; kammarjungfrun skyndade in; vi buro henne till hennes sängkammare, och medan man avklädde henne, gick jag ner för att skicka efter doktorn och i tidningen efterse orsaken till hennes svimning. Knappt hade jag öppnat den, förrän mina ögon föllo på dessa rader, översatta från Courrier Francais:

»Vi hava nyss inhämtat den mest sällsamma och hemlighetsfulla berättelse om en duell, som nyligen ägt rum i Versailles, och vars okända anledning synes böra sökas uti ett våldsamt hat.

»I förrgår morgon, den 5 augusti 1833, kommo två unga herrar, som tycktes tillhöra den parisiska aristokratien, till vår stad, bägge från olika håll, till häst och utan betjänt. Den ene begav sig till kasärnen på Rue Royale, den andre till Café de la Régence. Där framställdes en anhållan av dem till tvenne officerare, att följa dem till stridsplatsen. Vardera av de stridande hade medfört sina vapen; villkoren bestämdes, och duellanterna sköto på tjugu stegs avstånd från varandra. Den ene föll på platsen; den andre, vars namn är obekant, återvände genast till Paris, oaktat ett svårt sår, det han av motståndarens kula erhållit i axeln.»

»Den stupade var greve Horace de Beuzeval; man har ännu ej fått kunskap om hans motståndare.